Det börjar ta sig

Vi har tre dagar på DODAM Local Children Center bakom oss nu, jag och Eunmi. Rutinen sätter sig kanske efter en tid, då jag blivit van med att ingen riktigt förstår mig och vice versa.

Det har varit svårt att försöka estimera nivån på den engelska som våra elever kan hantera. Vi har egentlig undervisning åt 6 st. högstadiekillar på vår huvudsakliga arbetsplats DODAM Center; därtill har vi några timmar i veckan lektioner på ett annat center – där undervisar vi två grupper, en med yngre lågstadie-elever och en med äldre. Överloppstiden sitter vi på DODAM centret och försöker hitta på lekar med de övriga barnen. Eunmi och jag planerar lektioner from scratch genom att surfa olika nätsidor och portaler och kolla materialet på skolan. Jag föreslår en viss uppgift åt Eunmi och hon försäkrar åt mig att uppgiften högst antagligen är för svår. Mina elever sitter ofta och nickar åt de uppgifter jag delar ut och kan senare efter lektionen säga åt Eunmi att de inte haft en minsta aning om vad jag gapat om.

Killgruppen gillar pc-spel och ogillar våra ordprov, så långt har vi det klart för oss. Man vill gärna vara en cool lärare, men Eunmi menar att vi tyvärr nog måste fokusera oss på rättstavning, alltså spelling. De yngre barnen är lättare att underhålla, de gillar att man sitter o kollar på bilderböcker med dem – det är ändå väldigt enkel och upprepande engelska som gäller: Thats pretty! Pretty! No, don’t! No don’t! Eunmi har däremot arbete i överflöd då hon översätter allt åt alla…

Det är trots allt såklart med väldigt stor glädje vi träffar barnen varje dag. Det går inte att mäta den varma känslan då lilla, 6-åriga Ki-eun tar en i handen och säger: Teacher, come out and play!